…och kommer kanske ta lite lägre tid än vad som planerats.
Man kan aldrig veta hur ens barn kommer att reagera på att för första gången lämnas över till helt främmande människor, människor som bara på några dagar ska försöka vinna barnets förtroende och trygghet. Tillräckligt för att det suggestivt ska bli roligt och trivsamt att komma tillbaka dit, varje dag. Alla barn är olika, vissa vänjer sig fortare och lättare än andra. För andra barn kanske det tar lite längre tid…
Vi visste redan innan att Allison var ett väldigt bestämt och envist barn, men efter början av denna inskolning med henne, så har vi upptäckt detta på en helt ny nivå. Fascinerande, men samtidigt väldigt påfrestande. Man vill ju bara att hon ska må bra och trivas. Men det kommer nog krävas lite mer än det vanliga för att hon ska bli helt övertygad. Hon har redan bestämt sig för att hon inte ska vara där, åtminstone inte om vi (jag eller min sambo) inte är med. Men det funkar såklart inte, vi kommer inte kunna vara med för alltid. Men det kan vara svårt att förstå…
Hon visar tydligt att hon ska ut, hon ska ut genom grinden och hem. Pedagogerna berättar att hon kommer på sig själv efter att kommit igång och lekt en stund. Som att ”Nej, vad gör jag här, jag ska inte tycka att det här är roligt. Jag ska minsann hem igen”. Åh det är så svårt, hon är fortfarande så liten, man kan inte förklara för henne, Tuff sits som förälder… jag hoppas verkligen att det släpper snart.
Idag är det fredag, sista dagen på den ordinarie inskolningen. Måndag–tisdag var vi båda med och bekantade oss med lokalen, personalen och deras rutiner. Vilket kändes superbra, då känner man sig trygg som förälder och man vet hur saker och ting fungerar där. Onsdag–torsdag valde vi att ta varsin dag med henne. Jag tog onsdagen och Filip torsdagen. Båda dagarna skulle vi följa med in och börja leka lite med henne, få henne att komma in i leken och sedan försöka säga hejdå efter en stund. Det gick bättre för Filip än vad det gick för mig. Vår mammiga lilla tjej, jag kom inte hem därifrån till skillnad från Filip som kunde åka hem efter en stund avvaktande i lärarrummet. Detta resulterade till att Filip fick vara den som lämnade första gången direkt vid kapprummet. Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste varit när man säger hejdå, går och ser henne bli ledsen… Vet heller inte om det känns lättare att vara den som är hemma och bara får höra hur det var… Nej blä, varför ska en inskolning vara så påfrestande, längtar till när detta är ”long gone”.
Ville bara flika in, mycket för min egen del att skaka av mig lite. Kommer följa upp hur det går, nästa vecka någon gång. Troligtvis när allt har lugnat sig… x
Senaste kommentarer