Stressad av att ”bara” vara Mammaledig?

Kan man bli stressad av att ” bara” vara hemma och vara mammaledig?
Den senaste veckan har varit lite upp och ner gällande mitt mående. Min mage har varit orolig, jag har känt mig illamående, lätt till tårarna och huvudet har snurrat till och från.
Har aldrig haft svårt att äta, men under veckan nu har jag ibland inte ens kunnat det. Kväljningar så fort jag försöker, vilket även det blir ett stressmoment då jag vet att kroppen behöver all den energi den får av maten. Jag tror att allt detta är resultatet av dålig sömn i kombination med dålig kosthållning, samtidigt som man känner fullt ansvar för att ens barn ska vara sysselsatt och må bra. Allison har sedan hon föddes varit väldig mammig och pappig. Vill gärna (oftast) inte vara någon annanstans än hos oss. I alla fall 70% av fallen. Vilket har slitit mycket på kroppen. Hon är en aningen tyngre bebis också, så det känns i rygg och armar ganska snabbt när man har henne.

Som nämnt är hon snart 6 månader och man har ju hittills orkat med i hennes takt. Men förra veckan började med att min sambo skulle jobba kväll. Vilket innebar fullt ansvar själv med en aktiv bebis från 13 på dagen till och med morgonen dagen efter. Det låter kanske inte så synd om mig, då det finns starka ensamstående mammor (och pappor) där ute som har detta dygnet runt, varje dag. Men nu när kroppen började bli helt slutkörd några dagar innan, den skrek efter att få vila. Så rann det nog över lite lätt när kvällen kom och man själv började bli trött efter dagen och det fortfarande var några timmar kvar att leka med bebis, samt nattning att se fram emot. Vanligtvis när Filip är hemma är det inte alls några problem att ta sig igenom dem rutinerna. Men när man vet att man är ensam hemma med henne, men  inte kan bytas av när man känner att man verkligen behöver. Då står man där, Allison som självklart ska vara lite svårare att söva (bara för att) och man ältar i huvudet hur trött man är i kroppen. Det var då jag tror att det small till och oron i mage kom… Jag brukar vara bra på att inte känna efter för mycket. Jag är bra på att inte inbilla mig att jag har ont, är sjuk eller trött osv. Men denna gång antar jag att kroppen sa ifrån utan hjärnans hjälp. Så då var det bara dags att lyssna på det. Vila medan Filip tog Allis på förmiddagspromenad, samt lägga ifrån sig mobil och sociala medier… bara det kan vara skönt.

Idag vaknade jag och kände att jag mådde lite bättre. Allison sov sin första natt i sin spjälsäng som gick huuur bra som helst. Vågade jag faktiskt inte ens hoppas på igår kväll, men det gjorde det! Vilket betyder att jag kunde sova raklång på första gången sedan hon kom. Halleluja, jag tror att bara det gjorde under för kroppen,
Men nu när man börjar må lite bättre och känner att man verkligen inte vill hamna där man var förra veckan igen, vad kan jag göra annorlunda? Be om mer hjälp? (vilket jag är usel på att göra annars). Men hjälp med vadå i så fall? Avlastning? Med ett barn som inte gillar att vara hos andra alltid? Det är det som är det svåra i kråksången… Måste komma på andra faktorer att ändra på som kan vara en stressfaktor i min vardag, Vardag som mammaledig. Vem kunde tro det, att man kunde bli stressad av att vara hemma. Tydligen, det har jag insett nu. Man lär sig mycket som förstagångsförälder. Xx